Vart är vi på väg?

På spåret är ett intressant program. Jag försöker anstänga mig allt jag kan för att lista ut vart vi är påväg. Ibland skymtar små detaljer förbi som väcker minnen, tankar, känslor som jag inte alltid kan förstå. Det går för fort. Samma sak händer i förlossningsvården idag, det går för fort. Varför ska det gå så fort? Varför får vi inte föda som det är tänkt? Försiktigt, långsamt, mjukt, tryggt.

I höstas fick barnmorskestudenterna i Sundsvall ta del av Susanna Helis kunskap och praktik. Alla, inklusive lärarna, gick därifrån stärkta, inspirerade och övertygade om att vi fått redskap. Hur blev det när studenterna kom ut i verksamhetsförlagd utbildning? FIck de en chans att applicera sina nya färdigheter? Eller rationaliserades dessa bort i förlossningsforceringen? Det återstår att bedöma när vi gör utvärderingen.

Alla stressade barnmorskor som ”inte orkar arbeta heltid” (enligt Filippa) vad händer med dem? Måtte eldsjälarna i ”Nu är det nog-rörelsen” orka vidare. Det finns ingen återvändo och jag hoppas och tror att rörelsen sprider sig över landet, att det överallt finns eldsjälar som orkar driva frågan. Jag hoppas ju också att det någonstans ska finnas kloka beslutsfattare som förstår vikten av förändring och inte tror att ”en sjuksköterska vid varje förlossning” är lösningen på vårdkrisen (Politikeruttalande i DN 14/1) eller att situationen i Stockholm kommer att lösas eftersom det blir ökade platser på sjuksköterskeutbildningen. Då har man missat nåt eller hur?

Hur ska vi få folk att förstå att barnmorskor är något annat än sjuksköterskor? Vad händer med det nya utbildningsförslaget om direktutbildning? Hur kommer vården att se ut om fem år? Jag hoppas på det bästa, men fruktar det värsta. På måndag startar många blivande barnmorskor sin utbildning. Måtte de älska yrket lika mycket som jag gjort och måtte de få en vettig arbetssituation!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *