Att vara barnmorska

 

Barnmorska är ett av världens äldsta yrken. I år, 2011, firar Svenska Barnmorskeförbundet 125 år som professionell yrkesorganisation och utbildade barnmorskor har funnits i 300 år! Du som är intresserad av yrkets historia kan läsa vidare på http://www.barnmorskeforbundet.se/sv/om_forbundet/historia.html

Idag finns barnmorskeutbildning på 11 orter i Sverige; Karolinska Instituetet, Stockholm, Göteborgs Universitet, Linköpings Universitet, Lunds Universitet, Uppsala Universitet, Umeå Universitet, Linnéuniversitetet, Kalmar, Högskolan I Skövde, Högskolan i Borås, Högskolan Dalarna (Falun) och Mälardalens Högskola (Västerås). I juni 2011 erhöll även Mittuniversitetet examinationsrätt för barnmorskeutbildning. Där planeras utbildningen starta vårterminen 2012. Vissa lärosäten samverkar kring utbildningarna. Ett gott exempel på detta är Göteborg/Borås/Skövde.

För att bli barnmorska krävs för närvarande att man först har en grundutbildning till sjuksköterska. De flesta barnmorskeutbildningar har även krav på minst ett års yrkesverksamhet som sjukskötersska, vissa lärosäten kräver att man har sin yrkesverksamhet inom akutsjukvård.

Barnmorskeutbildningen i Sverige är tre terminer lång, 90 högskolepoäng. Hälften av utbildningen är teoretisk och hälften är verksamhetsförlagd. Det innebär att man gör klinisk praktik på exempelvis barnmorskemottagning, förlossningsavdelning, eftervårdsavdelning/verksamhet (BB-vård), inom gynekologisk vård och neonatalvård. Varje student måste ha handlagt 50 förlossningar och ha vårdat ett 100-tal kvinnor i samband med förlossning. Efter avklarad utbildning blir man legitimerad barnmorska. Det är den enda påbyggnadsutbildning efter sjuksköterskeexamen som ger en ytterligare legitimation. De flesta lärosäten ger barnmorskeutbildningen på avancerad nivå. Det innebär oftast att man får en magisterutbildning. Huvudämnet brukar benämnas Sexuell och Reproduktiv hälsa, men det finns lokala varianter av ämnet.

I många länder ifrågasätts systemet med att barnmorskeutbildningen vilar på sjuksköterskeutbildning. Direktubildning till barnmorska har startats exempelvis i England och Australien. I de nordiska länderna finns olika system, Danmark har direktutbildning och Island kommer att starta. DIskussioner förs även i Norge om att förändra utbildningssystemet. En längre direktubildning som ger en mastersexamen är något vi behöver diskutera även i Sverige.

 Forskande barnmorskor

Sverige har en hög andel barnmorskor med doktorsexamen, det man brukar kalla för disputerade. Vi är uppe i  drygt 100 barnmorskor med doktorsexamen (av ungefär 6500), det är nästan 1,5 %, det är mer än genomsnittet, man brukar säga att 1% i befolkningen har doktorsexamen. Det är den högsta examen man kan ta i Sverige. Barnmorskor har kunnat ta doktorsexamen sedan början av 1980-talet. Barnmorskor i Sverige har disputerat inom omvårdnad/vårdvetenskap, obstetrik och gynekologi, pedagogik, medicinsk vetenskap, sociologi, psykologi . Vårt eget ämne, Sexuell och Reproduktiv hälsa ingår oftast i ett mer övergripande ämne.

Jag tänkte börja med att berätta om några förgrundsfigurer när det gäller barnmorskeforskning och jag har valt ut sådana som gjort skillnad när det gäller att förändra rutiner i vården.

vahlbergEn av de första bm som disputerade var Vivianne Wahlberg, 1982. Hon ifrågasatte de rådande rutinerna att lapisera barns ögon, för att skydda mot gonorre. Rutinen hade införts i slutet av 1800-talet och gjorde att barnens ögon svullnade. Efter att hennes avhandling visat att det inte var någon ökad infektionsrisk så upphörde lapiseringen 1984 och barnen kunde se klart igen!

ullaUlla Waldenström är en annan barnmorska vars forskning hjälpt till att ändra på vårdrutiner. Hon disputerade 1987 på en avhandling om tidig hemgång efter förlossning. Genom att erbjuda intresserade föräldrar att gå hem inom 3 dygn efter förlossning och få hembesök av barnmorska, visade det sig att en sådan vårdform var säker och uppskattad av föräldrar, har också lett till att vårdtiden numera är kort.

annmariAnn-Marie Widström dsiputerade 1988. Hon ifrågasatte de rådande rutinerna att separera mor och barn efter förlossningen och visade att barnet kan själv hitta fram till bröstet om det läggs hud mot hud. Hennes forskning har bidragit till att vi vet mycket mer om de naturliga reflexer och beteenden som främjar den första amningen.

 gunnyGunny Röckner som disputerade 1991 fick oss att sluta med att rutinmässigt utföra klipp i bäckenbotten på alla kvinnor vid förlossningen då det visat sig att det ger besvär på kort och lång sikt. Klippfrekvensen sjönk rejält efter hennes forskningsresultat och numera ska det alltid finnas en indikation för att göra ett klipp och den indikationen ska dokumenteras i journalen!

 Kyllike Christensson visade 1994 att hudmothudkontakt också kan förebygga avkylning hos nyfödda. Hon gjorde en randomiserad studie där nyfödda lades i barnsäng eller hos mamman. Gissa vilka barn som grät minst?

ingelaIngela Rådestad tog sig an ett känsligt ämne när hon disputerade 1998 på kvinnors upplevelser av att föda ett dött barn. Tidigare betraktades dödfödsel som en icke-händelse som skulle glömmas bort, Men det vet vi ju att så fungerar det inte, sina förlossningar bär man alltid med sig och kvinnor som inte fått möjlighet att sörja sina döda barn har farit illa. Nu vet vi att det är viktigt att man håller sitt döda barn efter förlossningen, att man skapar minnesföremål och ger barnet ett namn.

Förutom den medicinska säkerheten som skattas högst i de flesta studier så finns det vissa nyckelbegrepp som återkommer i forskning som rör barnafödande. Att uppleva kontinuitet, i form av att ha samma barnmorska genom hela vårdkedjan är en viktig aspekt. Att få stöd av barnmorskan i form av närvaro, att bli respekterad och tagen på allvar är en annan. Att känna delaktighet i planering av vården och kunna göra informerade val är en tredje viktig aspekt. Kontroll, som man kan överlåta till andra eller själv ta, är också en faktor som kommer fram i mycket forskning kring barnafödande. Vi vet att kvinnor kan uthärda väldigt mycket i samband med graviditet och förlossning under förutsättning att de får ett gott bemötande, ett bra stöd, och att de blir informerade om vad som sker och får delta i de beslut som fattas om deras vård. Brister det i dessa delar är det vanligt att förlossningen upplevs negativ och kan leda till rädsla inför kommande födslar med önskemål om kejsarsnitt vid nästkommande förlossning. Vi barnmorskor är redskapen för kvinnors och deras partners förlossningsupplevelse, det är vår närvaro och stöd som kan bidra till en bra upplevelse

Min egen forskning

Jag har, både i mitt barnmorskearbete och i min forskning fascinerats över människor som är lite annorlunda, som gör ovanliga val och som ibland anses vara ’lite besvärliga’ när de ställer speciella krav på vården. Jag tror att jag har något att lära av dem.

Intresset för det ovanliga tog jag med mig in i min egen forskarutbildning. Där fick jag möjlighet i KUB-projektet (Kvinnors upplevelser av Barnafödande) att fördjupa mina kunskaper om kvinnors önskemål om alternativ förlossning, som hemförlossning och om de som önskar kejsarsnitt. Dessa områden har jag efterhand fortsatt att fördjupa mig i.  Jag hade den stora förmånen att få vara handledare för barnmorskan Helena Lindgren som disputerade 2008 på den första nationella studien om hemförlossningar i Sverige. Med en 99 % svarsfrekvens verkade det finnas ett stort behov hos dessa kvinnor att få dela med sig av sina erfarenheter. Barnmorskan Annika Karlström disputerade 2010 på en avhandling om kejsarsnitt med ett särskilt fokus på de som önskar eller genomgår detta utan medicinsk indikation. Margareta Johansson är doktorand som bland annat studerar pappors upplvelser och inställning till dessa kejsarsnitt. Jag är också huvudhandledare för barnmorskan Helen Haines från Australien. Hon genomför en jämförande studie som mestadels handlar om förlossningsrädsla. Ewa Andersson handleder jag i ett projekt om gruppmödravård. Li Thies-Lagergren är doktorand och fokuserar på förlossning på pall. Jag är bitrdande handledare till ytterligare tre doktorander.

Min forskning rör sig i huvudsak i utkanterna av förlossning sett ur ett kontinuum. Den ena extremvarianten, hemförlossning, sker i 1 fall per 1000 i Sverige, den andra, kejsarsnitt utan medicinsk indikation, mellan 3-4 per hundra. I båda fallen tillskrivs kvinnorna själva vissa egenskaper. De här valen väcker ofta starka känslor hos omgivningen.

Men det jag funderar mycket på är varför det i Sverige är lättare att få en operation utan medicinsk orsak än en förlossning utan medicinska interventioner?

deniseAtt välja hemförlossning innebär att välja bort och att välja till. Man väljer bort sjukhus och en del av barnmorskans redskap, men oftast vill föräldrarna ha en barnmorska med. De väljer till hemmet och det naturliga födandet och väljer vilka personer som ska vara med. Eftersom hemförlossning inte ingår i utbudet så måste föräldrarna själva ordna det mesta och själva skaffa information. Man kan se hemförlossning som en förlossning med minimal medicinsk intervention.

Kvinnor som för frågan om hemförlossning på tal avråds oftast av professionen, det kan också  vara svårt att få ta i en barnmorska som kan tänkas ställa upp, då det bara finns omkring 25 barnmorskor som brukar bistå vid hemförlossning. I många fall får föräldrarna betala hela kostnaden själva även om det finns undantag som i Stockholm där omföderskor kan få sin hemförlossning betald om de uppfyller vissa kriterier. 

I de allmänna som råd om hemförlossning som tidigare gällde rekommenderade Socialstyrelsen att kvinnor som vill föda hemma skulle träffa en specialist för att få en medicinsk bedömning av sin graviditet och informeras om risker som kan tänkas uppstå vid förlossning i hemmet. Detta skulle vara grunden för att de skulle kunna göra ett informerat val. Tydligen kan informationsgivningen skötas på olika sätt, såhär beskriver en kvinna sitt möte med obstetriker…

”  När jag skulle få mitt andra barn var det ett villkor att jag skulle ha ett s.k. risksamtal med en läkare. Hon pratade bara om att hennes egen dotter hade blött flera liter och det var ju inte riktigt därför vi var där. Det kändes som om hon använde oss för att bearbeta det”

                 (kvinna med hemförlossningsönskemål)

snittÅ andra sidan kan man säga att de som väljer eller önskar kejsarsnitt också gör  sina val och bortval.  Man kan se det som att de till viss del väljer bort barnmorskan och det naturliga födandet och väljer till läkare och medicinsk teknik. Att välja en förlossning med kejsarsnitt kan ses som den mest maximala interventionen. En kejsarsnittsförlossning kan också innebära att resurser tas från andra mer behövande patientgrupper.

 I Sverige är det alltid läkaren som beslutar om kejsarsnitt, det är ju inget man egentligen kan välja själv. Många landsting har också den policyn att man måste först träffa Aurorabarnmorska (specialintresserade barnmorskor som arbetar med förlossningsrädsla) eller liknande innan beslutet tas. Det är ju också viktigt att kvinnor och deras partner får information om risker med kejsarsnitt.

Men det verkar inte alltid som om information är tillräckligt bra, såhär sa en pappa vars barn kom till världen med hjälp av kejsarsnitt:

”Det är ju ett ingrepp, en operation, de skär ju upp kroppen.  Ingen pratar om det som en operation…”                       (nybliven pappa om kejsarsnitt)

 För att skaffa kunskap om de här båda ytterligheterna har jag använt frågeformulär, intervjuer, registerdata och fokusgruppsintervjuer. Vissa data kommer från KUB-projektet, som är en nationell studie, Ett annat projekt förkortas FIV, Föda Barn i Västernorrland. Andra data kommer från SHE-projektet som betyder Swedish Homebirth Expereinces. Vi har även använt registerdata från medicinska födelseregistret för båda grupperna.  

Svårt att forska

Jag tänkte börja med att göra er uppmärksamma på några svårigheter i forskning när man använder registerdata, i alla fall på de här ovanliga grupperna.

Det medicinska födelseregistret (MFR) bygger på information från förlossningsjournalerna. Alla sjukhus är skyldiga att skicka in kopior på  förlossningsjournalen till socialstyrelsen som ansvarar för MFR. Men det är svårt att exakt veta hur många som föder hemma i Sverige. Det har olika förklaringar. Dels finns det ingen plats på förlossningsjournalen att registrera en planerad hemförlossning. Alla som föder utanför sjukhus får samma kod så det går inte att skilja en planerad hemförlossning från en oplanerad eller en som skett under transport, genom att använda register. Det kan också hända att kvinnor föder hemma utan barnmorska och att ingen journal upprättas. De som påbörjar en hemförlossning men som flyttas över till sjukhus är näst intill omöjliga att följa upp eftersom de registreras som en sjukhusförlossning. Det här gör det svårt att forska om hemförlossningar utifrån register.

Så när vi jämfört förekomsten så skiljer det sig beroende på var man söker kunskap. När vi bara tittat på kodningen i MFR så motsvarade hemförlossning 1/2000 förlossningar, men när vi tillfrågat kvinnor med frågeformulär under perioden 1992-2005 var förekomsten knappt en per tusen förlossningar, vi fann också vid en jämförelse att mer än hälften av journalerna var felkodade i MFR.

Vi har också via medicinska födelseregistret studerat kvinnor som får kejsarsnitt och har diagnosen O828- kejsarsnitt på psykosocial/humanitär indikation som är den gängse koden när mamman själv vill ha kejsarsnitt. Vi har använt oss av registerdata under en 10-årsperiod och studerat skillnader mellan olika regioner. Vi ser att kejsarsnitt med den koden har ökat över tid, med en nära 4-dubbling i Stockholmsregionen. Vi har också sett att det finns regionala skillnader i förekomst och diagnossättning. Men även här finns det problem med registerdata, det går inte att säkerställa att det är kvinnornas krav som ligger bakom eftersom många har flera diagnoser som mer speglar klinisk praxis än kvinnors krav.

 I vården och i samhället i stort finns det många tyckanden om kvinnor som går utanför normen. De som önskar föda hemma beskrivs ofta som flummiga grönavågare som riskerar livet för att ha det mysigt. De anses också vara  risktagare som utsätter sig själva och sitt barn för verkligt stor fara eftersom oväntade komplikationer kan uppstå och det kan vara långt till sjukhus.   

Läkarprofessionen har också klart tagit ställning emot hemförlossningar i Sverige. Såhär skriver en obstetriker (förlossningsläkare):

”Erfarenheten från Holland med strikta selektionskriterier, korta avstånd till sjukhus och en hel organisation för hemförlossning visar nog  att riskerna ändå är små. Detta gäller dock  under de speciella förutsättningarna. De förutsättningarna finns inte alls i Sverige. Därför är hemförlossning knappast  en kontroversiell fråga i Sverige – vi ska inte ha det ”      (Svensk obstetriker, 2000)

Är det här en könsmaktsfråga?

Kvinnor som kräver kejsarsnitt har fått stort utrymme i media, speciellt i början av 2000-talet.

posh  Begreppet ’ too posh to push’ myntades i brittisk press när kändisar som Victoria Beckham valde kejsarsnitt. I Sverige brukar vi prata om Skugge-effekten.

Det skrevs ofta i pressen att det skulle vara karriärkvinnor i storstäderna som ville planera in sin förlossning i en överfull almanacka. Denna grupp sägs öka, och de karaktäriseras även av att inte vilja att kroppen ska påverkas av barnafödande, samt att de har ett starkt kontrollbehov eller förlossningsrädsla.

Läkarprofessionen har också åsikter om denna grupp som kan upplevas provocerande. Citat från läkare i fokusgruppsintervju:

”Dom kommer hit då i vecka ja, typ 35 och så har dom alltid en make med sig som sitter så här då, lite framåtlutad. Dom har bestämt sig och i det läget göra någonting, det är bara att stånga sin panna blodig, det går bara inte, har jag aldrig lyckats med. Då viker jag mig, det går inte, va. Jag brukar säga, jag tycker det låter jättebra men alltså jag har lagt ner vapnen….”  (Svensk obstetriker, 2006)

Och här har det tydligen varit ett krig…..

En annan utmaning är att  uttala sig om hur många kvinnor det är som önskar olika förlossningssätt och mycket deras önskemål betyder . När det gäller hemförlossningar så är det väldigt vanligt förekommande globalt trots att alla inte önskar det,  i högresursländer är det däremot ovanligt. I Västvärlden är Holland undantaget som fortfarande har omkring 30 % hemförlossningar Det beror på att det finns en organisation för hemförlossning. En frisk kvinna med okomplicerad graviditet förväntas föda hemma med sin barnmorska.  

 I  KUB-projeket där data samlades in under 1999-2000 önskade nära 5% hemförlossning när de tillfrågades i tidig graviditet och de som önskade detta vid samtliga tre mätningar var 1%, tio gånger fler än vad som sker.

Vi ställde frågan även i det regionala projektet i Västernorrland vid fyra tillfällen, omkring 2 % av kvinnorna vill föda hemma. I Västernorrland sker en planerad hemförlossning mindre än en gång per år. Skulle vi följa kvinnornas önskemål så skulle det motsvara 50 hemförlossningar varje år i det länet.

Hur många som egentligen önskar kejsarsnitt utan att ha någon medicinsk orsak är oklart. Internationella studier visar att mellan 3-18% önskar en operativ förlossning, men de resultaten har ifrågasatts. Det stora problemet är att diagnossättningen är oklar, det finns inga tydliga riktlinjer. USAs motsvarighet till KUB-projektet ’listening to mothers’ visade att <1% av de som haft ett första kejsarsnitt hade önskat det och där menar man att förklaringen till ökningen ligger i förändrad obstetrisk handläggning .

 Hur ser då önskemålen ut i Sverige? Jo, omkring 7-8% önskar kejsarsnitt, både i KUB för snart 10 år sedan, och bland de som födde barn i Västernorrland 2007-2008, men det verkar vara så att önskemålen ökar efter förlossningen, både hos kvinnorna och deras partners.

 Vilka är det då som verkligen föder hemma? Eftersom ingen av de som önskat hemförlossning i KUB-projeket eller i Västernorrlandsprojeket fick en planerad hemförlossning så har vi använt data från medicinska födelseregistret för att besvara den frågan. När transportförlossningar och felkodade journaler rensats bort fann vi att hemmafödande kvinnor skiljer sig från de som föder på sjukhus i socio-demografisk bakgrund: de är äldre, högre utbildning, fler omföderskor, annat europeiskt land,  många barn, lägre inkomst, yrkesarbetar inte inte i lika hög grad som de som föder på sjukhus. De skiljer sig också åt i hälsofrågor som rökning och BMI. De har oftast haft en naturlig förlossning på sjukhus innan och då inte använt farmakologisk smärtlindring.

 Vilka är det som får kejsarsnitt? Socialstyrelsen gjorde för några år sedan en genomgång över den 60 procentiga kejsarsnittsökningen i Sverige och fann att det delvis kunde förklaras av förändringar i den barnafödande populationen och  i klinisk praxis. I utredningen har inte planerade och akuta kejsarsnitt separerats, men resultaten  pekade  på att den största ökningen skett bland fullgångna graviditeter i huvudbjudning och man tror att psykosociala orsaker väger tungt.

I en uppföljningsstudie av KUB-kvinnornas önskemål visade det sig att 31% av de som önskat kejsarsnitt i tidig graviditet fick ett planerat sådant och ytterligare 15% ett akut snitt. Motsvarande siffror för de som önskade en vaginal förlossning var 4% planerade och 7% akuta kejsarsnitt.

 Bland förstföderskor var en medicinsk diagnos den främsta anledningen, men önskemålen kom på andra plats. Bland omföderskor var det önskemålen som vägde  tyngst

Säkerhet

Den stora frågan när det gäller hemförlossning handlar om säkerhet och risk. Internationella studier visar att hemförlossning är lika säkert som sjukhusförlossning om populationen är selekterad, men om högriskgraviditeter ingår så ökar den perinatala mortaliteten. För att besvara frågan om säkerhet ska vi gå tillbaka till registerdata

 Först har vi har studerat medicinskt utfall för mor och barn vid planerade hemförlossningar i Sverige där förlossningen startade spontant hemma oavsett var den senare ägde rum och jämfört med en kontrollgrupp på drygt 11000 kvinnor med fullgången graviditet med spontan start av förlossningen. De variabler vi fokuserade på var akuta komplikationer som uterusruptur, navelsträngsprolaps och placentaavlossning, vidare bristningar och stora blödningar,.

 Inga fall av akuta komplikationer återfanns i hemförlossningsgruppen och de flesta utfall var till fördel för kvinnorna som födde hemma, med färre interventioner, färre bristningar och blödningar. 12% av kvinnorna flyttades över till sjukhus under eller strax efter förlossningen. Det är viktigt att denna möjlighet finns och att det finns en bra kommunikation mellan barnmorskan och sjukvården. Studier har visat att riskerna för barnet ökar då hemförlossning inte ryms inom det ordinarie utbudet av vård.

 Kvinnor som fått kejsarsnitt och har koden O828 (utan medicinsk indikation) har vi jämfört med 16000 kvinnor med fullgångna graviditeter utan denna kod. De utfall vi studerat är infektioner, blödningskomplikationer och andra komplikationer. Bland kvinnor som fått kejsarsnitt utan medicinsk orsak var det statistiskt signifikant större risk att få infektion, att drabbas av blödningskomplikationer, anestesikomplikationer och amningskomplikationer. En kvinna avled efter ett planerat kejsarsnitt.

 

Barnet  

Då har vi kommit fram till kanske det viktigaste – barnets hälsa. Det är ju barnets hälsa som kvinnor skattar som allra viktigast under graviditeten och i samband med förlossningen. Vi ska se hur det går när föräldrar väljer olika förlossningsalternativ.

Vi börjar med barnen till kvinnor med planerad hemförlossning som jämförts med 11000 sjukhusfödda barn. De variabler vi har vi studerat är Apgar vid 5 minuter, barnets vikt och neonatal död.

 När vi studerade hur barnen i hemförlossningsgruppen mådde jämfört med sjukhusgruppen så fann vi att det var ingen skillnad i Apgar, men barnen som föddes hemma vägde mer. Två barn dog i gruppen som startade sin förlossning i hemmet och 9 barn i sjukhusgruppen. Det är ingen statistiskt signifikant skillnad, det skulle behövas cirka 400 års hemförlossningar för att vi ska kunna uttala oss om det, men ändå är det ett observandum.

 Barnen som föddes med planerat kejsarsnitt på diagnoskod O828, således fullgångna barn, jämfördes med 16000 fullgångna barn utan den diagnoskoden. Här tittade vi också på Apgar, men även andningsproblem och lågt blodsocker samt perinatal död.

 Kejsarsnittsbarnen hade bättre Apgar, men oftare andningsproblem och lågt blodsocker. Även här dog två barn jämfört med 15 i kontrollgruppen, ingen statistiskt säkerställd skillnad.

 Det verkar finnas större risker för mor och barn vid kejsarsnitt utan medicinsk indikation jämfört med kontrollgrupp än de som föder hemma jämfört med kontrollgrupp. Men det är svårt att hitta rätt kontrollgrupp, de kan finnas olikheter som vi inte kan kontrollera för.

 Så frågan kvarstår– hur kan det komma sig att det är lättare att få en operation utan medicinsk orsak än en naturlig förlossning hemma?

 Rädsla

När jag läser kommentarer som kvinnor skriver om de olika förlossningssätten och när jag lyssnar på de intervjuer vi gjort med personal så slås jag av hur mycket oro och rädsla det finns. Det verkar finnas både hos kvinnor och vårdgivare starka kopplingar till rädsla oavsett vilket förlossningssätt det handlar om. Kvinnor är både rädda att föda och rädda för vården. Arbetsgivare är rädda och förbjuder barnmorskor att arbeta med hemförlossningar. Personalen är rädda för att bli anmälda. Läkarna är rädda för att mista sin auktoritet. Vad handlar det här om egentligen? Jag har inget svar.

 

Barnmorskans ansvar

Men jag tycker att vi barnmorskor har ett visst ansvar. Det är lätt att skylla extrema önskemål på kvinnorna, det är lätt att ha åsikter om hur kvinnorna är, vad de gör, vi ser kanske inte oss själva alla gånger.

 Bakom varje negativ förlossningsupplevelse finns ett möte med någon av oss i vården. Vi vet också att de flesta anmälningsärenden handlar om brister i bemötandet.

Arbetet med en säker förlossningsvård pågår vid de flesta sjukhus i Sverige. Givetvis är det viktigt att vi är skickliga i hantverket och behärskar rutiner, apparater och har hög teknisk kunskap. Men vi får inte glömma bort att stöd av en närvarande barnmorska vet vi sänker kejsarsnitten och påverkar kvinnans och hennes partners upplevelse positivt.

 Man behöver inte alltid hålla med om krav och önskemål, ibland behövs motstånd i dialogen med föräldrarna, för att säkerställa att de är medvetna om fördelar och risker med sina val. Det bör gälla alla interventioner.

Det kanske också är dags att vi vågar prova nya sätt att arbeta?

Barnmorskan är betydelsefull. En vårdform som blivande och nyblivna föräldrar uppskattar är att ha samma barnmorska under graviditet och förlossning – och då är vi tillbaka till begreppet kontinuitet. Om vi nu inte kan tillmötesgå allas önskemål kanske vi kan välja ut vissa grupper där vi kan göra en skillnad. Kanske vetskapen om att ha en känd barnmorska med vid förlossningen kan göra att kvinnor som önskar kejsarsnitt vågar prova en vaginal förlossning eller kan tänka sig föda på sjukhus istället för hemma, vad vet vi? Kanske dags att våga prova nåt nytt?

 Hur kommer då vården att se ut i framtiden? Jag ser två olika möjligheter:

 Antingen så ökar kejsarsnitten och därmed läkarnas makt och inflytande,  barnmorskan marginaliseras, vi väljs bort

Eller så utvecklar vi vårdformer där det naturliga födandet främjas, med ökad kontinuitet, kvinnor kan ha en känd barnmorksa, vilket skapar trygghet, men vi gör de här förändringarna i projekt som går att utvärdera vetenskapligt för att ta fram evidensbaserad kunskap.

 Jag tror att en barnmorska kan kan göra skillnad!

 

 

 

 

 

 

 

 

16 thoughts on “Att vara barnmorska

  1. Det är en ren glädje att äntligen läsa en blogg som förhåller sig så sakligt till barnafödande och barnmorskeri! Det skall bli ett sant nöje att följa bloggen framöver!

  2. Jättebra skrivet!
    Viktigt och sant i vår tid om skrämmande kontrollbehov och hur människor försöker få till sitt liv som en kugge i ett maskineri där allt ska klaffa i enlighet med almanackan, de egna önskemålen efter pådyvlade värderingar. Det hela har med hela samhällets nytto och ungdomsdyrkan att göra. Vi förväntar oss att platsa och finnas på rätt ställe vid rätt tidpunkt och vi förväntar oss att vi ska behålla vår ungdomliga kropp i all evighet. För det låter vi inte ens våra efterkommande ta den plats de behöver. Inte ens i deras och våra viktigaste ögonlick – det när de kommer till världen. Om vi inte kan låta naturen ha sin gång, har vi kommit alltför långt ifrån oss själva.

  3. Jag har precis fått reda på att jag är gravid. Jag vill verkligen föda hemma i lugn och ro tillsammans med en barnmorska som är kompetent och kunnig. Jag bor 10 minuter från ett stort universitets sjukhus och känner mig trygg med det om något skulle hända. Jag brukar inte gå runt och visa upp mitt underliv för främmande människor och förstår inte riktigt varför man ska tycka att det är nomalt bara för att man ska föda barn på ett sjukhus. Jag tycker inte heller att det skulle kännas bra om förlossningen tod lång tid och man skulle bli tvungen att lära känna nya bm under förlossningen. Alla människor är olika och att under en förlossning försöka lära känna nya männsikor tror jag är påfrestande och stressande. Om jag skulle föda barn på sjukhus så skulle jag ha velat känna den bm som skulle vara med under förlossningen. Så är det i många andra länder och jag förstår inte varför det inte är så i Sverige. Jag skulle inte gå till en tandläkare som jag inte litade på och kände eller en frisör heller för den delen. Så varför kan man inte få skaffa en bm som man träffa under graviditeten så att när det sen är dags för förlossningen att man känner sig trygg med sin bm? Jag tycker inte att det är mer än sunt förnuft detta. Varför ska saker behöva vara så kångliga och byråkratiska? Hoppas att vi snart får rätten att välja själv var vi ska föda våra barn.

    • Jag håller helt med dig. Jag hoppas att du får tag i barnmorskor som du trivs med och som vill hjälpa dig. I förlossningsvården finns så mycket rädsla, den genomsyrar hela verksamheten. I tron att man gör gott görs undersökningar och ingrepp som är onödiga vid en normal förlossning. Det vore utmärkt om sjukvården gav fullständiga resurser till de 20% som verkligen behöver det och låta de andra 80% skötas av en barnmorska som följer familijen genom vårdkedjan.

  4. Hej! Jag tänker i framtiden vidareutbilda mig till barnmorska. Kom in på denna blogg av slump och jag känner hur det pirrar i hela mig av upprymdhet! Jag längtar verkligen till den dagen jag får chansen att jobba som barnmorska!! Uppskattar att denna blogg finns att läsa!! Otroligt intressant och lärorikt!! =)

  5. Sakligt och bra! Min första förlossning blev snabb o rätt traumatisk för mig. 3,5 h fr Första värkarna tills eftervärlden var ute. Sen uppfyllt sårig o kissnödig ensam i en h innan ngn hade tid att sy.. Det tog 1 h.. Bedövningen inför stygnen som var min enda smärtlindring under förlossningen gjorde endast av allt och hann gå ur. Som tur var såg jag via lampan i taket när de till slut sydde då jag vägrade ngn mer spruta. 5 år senare, ny relation o min andra unge på väg. Lyfter fram oro över hermorojder som besvärat mig och blir tillsagd att inte oroa mig i onödan, för man vet ju inte om de kommer vara ett problem… Lovar kolla m läkare men inget händer. Tiden går, tar så få besök som möjligt men vill inte helt släppa mig. Första besök v 26, ultraljud sen 3 besök nära datumet… BM beskriver min rädsla i journalen. Det jag inte är rädd för är att föda, det är allt runtomkring. Värkande bröst, dumpad m 6 v bebis, Bvc som i journalen skrivit att allt är ok trots smärtor o oro. Tror det kommer gå fort även denna gång. Beräknad födsel 10 feb. Jag säger det blir den 15e. Får massage av maken på kvällen, spänningen släpper, känner jag har rätt. Trygg. Inga förvärkar. Låter ungarna vara uppe sent, t midnatt så de skall sova… Under tiden halvliter Vi. Tvingar sen maken i säng. 2.40 börjar värkarna, ca 7 min emellan. Avvaktar 1 h. Hämtar juice. 1 min mellan värkarna, känner att stressar jag upp mig föder jag i bilen. Väcker maken. Han vill åka direkt. Nej säger jag, men du kan förbereda bilen om det gör dig tryggare. Han rusar slänger i sig kaffe. Fixar bilen. Kommer tillbaka. Jag ligger på sängen o mediterar mig igenom värkarna. Fått ner dem på 8 min igen+ nöjd. Toabesök. Tätt igen. Inser att jag bestämmer tätheten själv. Säger t maken läsa en bok eller nåt. Kl 6 känner jag det är dags för nästa skede. Stället mig i badrummet, vilar sittandes på toastolen under värkarna. Stället mig igen. 7.30 börjar trampa på stället som en katt. Ber maken känna, huvudet känns men han har ingen aning om hur öppen jag är. Sätter in min egen hand, är det dags nu. Kommet ihåg det jobbiga krystningsarbetet som trasade mig sist. Prövar en gång. Inser det är för tidigt, aj!! Vankar vidare på stället, känner nu!!!! Maken på huk under mig, inkallad, var, beredd!! Krystat en gång. Det gör inte ont, väntar in nästa värk. Bebisen sparkar intensivt där inne. Nu kommer han skriket jag!! Maken fångar upp, vänder, barnskrik men ej hysteriskt. Lägger mig ner får upp bebis intill mig. Kl 8.12 nu ringer vi förlossningen. Två gulliga skinnskallar skjutsar in mig o bebis efter att våra barn hälsat! Får hjälp m efterbörden o blir sydd på förlossningen, de tror jag är trasig pga fött hemma men räckte m några få stygn denna gång. Mkt ont ändå pga hermorojdernamn kvar sen sist… Bestämmer mig för att kämpa denna gång för att få dem bortplockade. Gynekolog nu på fredag. I min värld var denna förlossning perfekt. Han fick födas utan strålkastare, träffa familjen o känna dofterna direkt. Sedan jättebra bemötande på förlossningen och BB. Innan visste vi att bebisen låg rätt med fixerat huvud, det var den trygghet jag behövde för att våga tvinga maken stanna hemma.

    • Uppdatering: tyckte inte mina få stygn denna gång skulle göra så fruktansvärt ont men det kliat outhärdligt. Till slut tar jag spegel o tittar. De har utan att fråga eller säga till innan klippt av allt mitt nedre blyghet! Huden är hel under men ej längre mjuk utan stickig. Klippet eller rakar aldrig själv av detta skäl, maken fick lov klippa mig en gång vilket resulterade i en veckas skav o gråt pga min känsliga hud. Inget hår alls där jag var trasig, annars hade jag accepterat om det var medicinskt indikerat. Nu hade mina mjuka tussar varit lätt att föra åt sidan, som de faktiskt klarade förra förlossningen. Nu är jag bara arg o ledsen, de behövde ju ens inte förlösa ungen o allt var lugnt på avdelningen. 🙁

  6. Jag noterar att du jämför utfallet hos olika grupper utan att diskutera selektion eller gruppstorlek ordentligt. Dessutom framstår siffrorna för hemförlossning som mycket mer positiva än erfarenheter från andra länder, särskilt om man tittar på risken för barnet (Wax et al, Kennare et al).

    • Hej! I de artiklar från Sverige som handlar om hemförlossningar hsr vi både diskuterat urval och selektion. Selektion är viktigt vid hemförlossning. Om man inre selekterar får man sämre utfall tex som i artikeln av Wax du hänvisar till. Däremot har studier från Holland och England visat mycket bra resultat. Detta under förutsättning att kvinnor selekteras och att hemförlossning ingår i det ordinarie sjukvårdsutbudet. I Sverige gör det inte det. Trots detta föder en liten andel kvinnor hemma. De betalar dubbelt för sin förlossning, både via skatt och ur egen ficka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *