About Ingegerd Hildingsson

Jag är barnmorska och forskare. Min forskning spänner över stor del av graviditet, förlossning och tiden efter barnets födelse och inkluderar både kvinnors och mäns upplevelser. Jag har ett särskilt intresse av ovanliga önskemål som hemförlossning och kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Jag leder ett regionalt projekt, "Föda barn i Västernorrland" där många aspekter av barnafödande och föräldrablivande studeras.

Webhotell och bloggar

Hej!

Den här bloggen har inte haft särskilt mycket aktivitet de senaste åren, men nu tänkte jag att det skulle bli ändring på det. Det tänkte jag redan i mars, men något hade hänt med hela alltet och jag försökte följa olika manualer för att uppdatera. Idag fick jag äntligen onlinesupport från ovan så nu ska det fungera!

Återkommer med nyheter

Vart är vi på väg?

På spåret är ett intressant program. Jag försöker anstänga mig allt jag kan för att lista ut vart vi är påväg. Ibland skymtar små detaljer förbi som väcker minnen, tankar, känslor som jag inte alltid kan förstå. Det går för fort. Samma sak händer i förlossningsvården idag, det går för fort. Varför ska det gå så fort? Varför får vi inte föda som det är tänkt? Försiktigt, långsamt, mjukt, tryggt.

I höstas fick barnmorskestudenterna i Sundsvall ta del av Susanna Helis kunskap och praktik. Alla, inklusive lärarna, gick därifrån stärkta, inspirerade och övertygade om att vi fått redskap. Hur blev det när studenterna kom ut i verksamhetsförlagd utbildning? FIck de en chans att applicera sina nya färdigheter? Eller rationaliserades dessa bort i förlossningsforceringen? Det återstår att bedöma när vi gör utvärderingen.

Alla stressade barnmorskor som ”inte orkar arbeta heltid” (enligt Filippa) vad händer med dem? Måtte eldsjälarna i ”Nu är det nog-rörelsen” orka vidare. Det finns ingen återvändo och jag hoppas och tror att rörelsen sprider sig över landet, att det överallt finns eldsjälar som orkar driva frågan. Jag hoppas ju också att det någonstans ska finnas kloka beslutsfattare som förstår vikten av förändring och inte tror att ”en sjuksköterska vid varje förlossning” är lösningen på vårdkrisen (Politikeruttalande i DN 14/1) eller att situationen i Stockholm kommer att lösas eftersom det blir ökade platser på sjuksköterskeutbildningen. Då har man missat nåt eller hur?

Hur ska vi få folk att förstå att barnmorskor är något annat än sjuksköterskor? Vad händer med det nya utbildningsförslaget om direktutbildning? Hur kommer vården att se ut om fem år? Jag hoppas på det bästa, men fruktar det värsta. På måndag startar många blivande barnmorskor sin utbildning. Måtte de älska yrket lika mycket som jag gjort och måtte de få en vettig arbetssituation!

 

Mindfetalness- En ny bok

042

För att hjälpa gravida kvinnor att rikta uppmärksamheten mot det ofödda barnet har boken Mindfetelness-Det bästa för ditt ofödda barn nu givits ut. Den är skriven och utgiven av professor Ingela Rådestad. Genom exempel från intervjuer med kvinnor i slutet av graviditeten ges talande berättelser om hur barnets rörelser kan upplevas. I boken beskrivs också fakta om vad som kan påverka den intrauteriana miljön och vad kvinnor ska vara uppmärksamma på när de väntar barn. Myten om att fosterrörelserna avtar i slutet av graviditeten avlivas ännu en gång. Begreppet Mindfetalness har konstruerats av författaren och liknar i hög grad synsättet inom Mindfulness, att rikta uppmärksamheten, men inte mot den egna andningen utan mot barnets rörelsemönster. Att rikta uppmärksamheten mot det ofödda barnet och lära känna barnets rörelsemönster kan innebära en beredskap i händelse av att rörelsemönstret ändras. För blivande mammor som önskar systematiskt önskar undersöka och dokumentera barnets rörelsemönster finns  i boken utarbetade scheman både för att räkna rörelser och beskriva dessa.

Jag tror att boken kan tjäna flera syften. I första hand för mammans kontakt med det ofödda barnet. Det kan med all säkerhet bidra till en ökad anknytning att ha fokus på barnets intrauterina tillvaro. Gravida kvinnor som praktiserar Mindfetalness kanske söker vård  tidigare om barnets rörelsemönster ändras eller rörelserna avtar. På så vis kan förhoppningsvis fler barn räddas.

Boken kan också användas som ett verktyg för barnmorskor, ett underlag för samtal om barnets rörelser. Genom att bekräfta det kvinnan känner tror jag också att barnmorskan kan hjälpa kvinnor att knyta an till barnet under graviditeten och göra dem uppmärksamma på barnet som individ. Mindfetalness är ett inneboende verktyg tillgängligt för alla kvinnor. Det behövs ingen teknisk apparatur för att använda den. Jag vill varmt rekommendera boken som går att köpa via Spädbarnsfondens hemsida www.spadbarnsfonden.se

Konferensvår igen

I vår har jag varit i Berlin och i Oslo på konferenser. Det jag tog med mig från båda konferenserna är det ökade intresset för psykosociala frågor och den oro som finns över svensk förlossningsvård. I en nyligen genomförd studie visar det sig att ungefär var tredje barnmorska i Sverige har varit med om någon situation som fått dem att överväga att sluta sitt yrke. Mellan 15-40% av barnmorskorna visade tecken på utbrändhet. Vårens barnmorskeuppror är också talande. Det går inte ens att erbjuda basvård till födande kvinnor vid vissa sjukhus. Nu måste kraven också komma från blivande och nyblivna föräldrar så att vi får stopp på den politik som förs och inte ger barnmorskor möjlighet att utföra sitt arbete och inte ger födande kvinnor och deras familjer en trygg vård!

 

Hinner inte skriva

Nästan varje vecka tänker jag att ”det här borde jag skriva om på bloggen”. Men det kommer alltif något emellan. Denna vår har minst sagt varit intensiv. I januari en doktorand och en licentiand som tog examen, nu i maj-juni tre doktorander som disputerar. Tre arbetsgivare är alldeles för mycket,jag börjar bli datortrött och orkar inte hålla mig uppdaterad i tre epostsystem, tre studentportaler och tre PAsystem. Nu är mitt mål att få cykelavstånd till jobbet. Vad innebär det? Att jag kommer att få ett jobb där jag bor eller att jag kommer att flytta dit jag arbetar. Jag har itne svaret på det just nu.

I morgon är det 5/5, internationella barnmorskedagen. Den firas lite olika över landet. Jag firar med Västernorrlandsbarnmorskorna på måndagkväll.

I hela landet är det upprorsstämning, barnmorskorna dignar under stressiga arbetsförhållanden. En nyligen genomförd enkätundersökning visar att detta påverkar professionen. En sammanfattning av det första delarbetet visas här:

Barnmorskors utbrändhet och tankar kring att lämna professionen

I många länder ses en tydlig trend att allt fler barnmorskor lämnar yrket. Vanliga orsaker till professionsflykten är hög arbetsbelastning, stress, bristande ledarskap och begränsade karriärmöjligheter.  För att undersöka svenska barnmorskors utbrändhet och deras tankar på att lämna yrket skickades frågeformulär till ett slumpmässigt urval av medlemmar i Svenska Barnmorskeförbundet vilka var i arbetsför ålder. Utbrändhet mättes med hjälp av ett instrument, Copenhagen Burnout Inventory som innehåller tre subskalor.  Personlig utbrändhet definieras som ett tillstånd av utdragen fysisk och psykisk utmattning.  Arbetsrelaterad utbrändhet beskrivs som ett tillstånd av utdragen fysisk och psykisk utmattning som uppfattas relaterat till en persons arbetssituation. Klientrelaterad utbrändhet definieras som ett tillstånd av utmattning relaterat till en persons arbete med klienter, patienter, studenter eller liknande. Förutom att besvara utbrändhetsskalan tillfrågades barnmorskorna om de hade upplevt någon situation som fått dem att överväga att sluta sitt arbete och i så fall berätta varför.

Av de totalt 1000 utskickade frågeformulären besvarade 475/978 (48.6%) frågeformuläret (efter att medlemmar som inte längre arbetade som barnmorskor (11), hade felaktiga adresser (5) eller bedömdes ej relevanta (6 som bodde utomlands eller återsände tomma frågeformulär) räknats bort.

Av de 475 barnmorskor som besvarade utbrändhetsskalan skattade 39.5% högt på Personlig utbrändhet, 15 % skattade högt på Arbetsrelaterad utbrändhet och Klientrelaterad utbrändhet vardera. De viktigaste faktorerna för utbrändhet var ålder yngre än 40 år och arbetserfarenhet mindre än 10 år. Var tredje barnmorska rapporterade att de varit med om en situation som fått dem överväga att lämna yrket. Låg personalbemanning, minskade resurser och en stressande arbetsmiljö hade samband med alla tre utbrändhetsskalorna. Andra viktiga faktorer var konflikter med arbetskamrater eller arbetsledning och oro för den egna hälsan.

Sammanfattningsvis är det viktigt att notera att mer än var tredje barnmorska upplever någon form av utbrändhet. I jämförelse med en mindre studie av barnmorskor i Australien där 57%, 57% och 9% rapporterade hög grad av utbrändhet på samma subskalor, är situationen för svenska barnmorskor något bättre. Det som är anmärkningsvärt i det svenska urvalet är den Klientrelaterade utbrändheten som kan ha att göra med den fragmenterade vården med bristande kontinuitet mellan vårdepisoder. Studier från andra länder har visat att barnmorskor som exempelvis arbetar i modeler med hög personlig kontinuitet, såsom one-to-one care (en barnmorska som ansvarar för ett specifikt antal kvinnor under graviditeten, förlossningen och barnsängstiden) upplever mindre utbrändhet jämfört med barnmorskor som arbetar i standarvård (utan kontinuitet). I takt med ökad stress och minskade resurser inom barnmorskors arbetsområden är det viktigt att barnmorskornas arbetssituation och välbefinnande uppmärksammas så att vården kan behålla kompetent, välmående och motiverad personal.

Hildingsson, I, Westlund K, Wiklund I.  Swedish midwives’ levels of Burnout and attitudes towards leaving the profession. Inskickad till internationell tidskrift för bedömning.

 

 

 

 

 

 

Doktorspromovering och professorsinstallation

Den 12 oktober 2012 hade vi en stor högtid på Mittuniversitetet då doktorer efter avlagda prov promoverades och professorer installerades i sina ämbeten. Här ser  ni min före detta doktorand Margareta Johansson och jag i våra tjusiga klänningar. Det var en högtidlig ceremoni där jag fick möjligheten att hålla installationstalet från professorerna. Här kommer det: 

 

 

 

 Ärade församling!

 Jag vill börja med att tacka för förtroendet att få stå här idag och berätta om min forskning och om att göra skillnad. Jag är en mycket yrkesstolt barnmorska och är särskilt stolt över att Mittuniversitetet sedan i januari har en egen barnmorskeutbildning. Barnmorskor kan göra skillnad! I världen dör varje år två miljoner barn under det första dygnet, 2,6 miljoner barn är redan döda när de föds. Och 350 000 kvinnor mister livet i samband med graviditet och förlossning varje år. Stöd till utbildning av fler barnmorskor är en av de viktigaste åtgärderna för att förbättra kvinnors och barns liv. Enligt beräkningar behövs 100 000 fler barnmorskor i världen.

 Barnmorskeyrket är ett av världens äldsta yrken.  I Bibelns 2:a Mosebok 1:a kapitel berättas om barnmorskorna Siphra och Pua, de gav begreppet civil olydnad ett ansikte, när de under fångenskapen i Egypten gömde undan de nyfödda barnen som Farao befallt skulle dödas. Från antikens Grekland är en barnmorska känd, filosofen Sokrates mamma Phanarote. Sokrates inspirerades av sin mors arbete och kallade sin filosofi ”maietik” som var det grekiska ordet för förlossningskonst. Sokrates filosofi var att inte ge människor svaren utan att förlösa deras tankar. Barnmorskor har ibland också på grund av sin kunskap hamnat illa till. Under senare delen av 1600 talet anklagades många barnmorskor för att vara häxor och brändes på bål på grund av sin kunskap om bland annat födelsekontroll.

Som forskande barnmorska vill man kunna göra skillnad. Sverige har en hög andel barnmorskor med doktorsexamen, I juni var det 110 av förbundets 6500 medlemmar som var disputerade, det motsvarar 1.7 %, det är mer än genomsnittet. Jag tänkte berätta om några förgrundsfigurer när det gäller barnmorskeforskning och jag har valt ut sådana som gjort skillnad när det gäller att förändra rutiner i vården.

 

En av de första bm som disputerade var Vivianne Wahlberg, 1982. Hon ifrågasatte de rådande rutinerna att droppa silvernitrat i de nyfödda barnens ögon, det gjorde man för att skydda mot gonorre. Rutinen hade införts i slutet av 1800-talet innan det fanns antibiotika. Men den här rutinen levde kvar länge och gjorde att barnens ögon svullnade. Efter att hennes avhandling visat att det inte var någon ökad infektionsrisk så upphörde behandlingen 1984 och barnen kunde se klart igen!

 

Ann-Marie Widström disputerade 1988. Hon ifrågasatte de rådande rutinerna att separera mor och barn direkt efter förlossningen och visade att barnet kan själv hitta fram till bröstet om det läggs hud mot hud på mammas mage. Hennes forskning har bidragit till att vi vet mycket mer om det nyfödda barnets kompetens och om de naturliga reflexer och beteenden som främjar den första amningen.

 

Min huvudhandledare Ingela Rådestad tog sig an ett känsligt ämne när hon disputerade 1998 på kvinnors upplevelser av att föda ett dött barn. Tidigare betraktades dödfödsel som en icke-händelse som skulle glömmas bort, Men det vet vi ju att så fungerar det inte, sina förlossningar bär man alltid med sig och kvinnor som inte fått möjlighet att sörja sina döda barn har farit illa. Nu vet vi att det är viktigt att man håller sitt döda barn efter förlossningen, att man skapar minnesföremål och ger barnet ett namn, så att möte kan bli avsked.

Min egen forskning utgår från blivande och nyblivna föräldrars upplevelser av vården. Att ha ett tydligt kundperspektiv tror jag är vägen för att förändra och förbättra vården. Jag skulle också vilja se att vården grundar sig mer på evidens, inte bara när det gäller medicinska undersökningar och behandlingar utan också när det gäller omvårdnad.

 För att kunna göra skillnad med sin forskning så behöver vissa saker vara uppfyllda. För det första behöver man tid och resurser. Jag har haft fantastiska möjligheter, dels genom interna anslag från Mittuniversitetet och externa från Vetenskapsrådet att under många år i huvudsak ägna mig åt forskning. Ett stort tack för dessa möjligheter! Jag tror att satsningen på kvinnor i akademin har gynnat både min egen karriär men också Mittuniversitetet genom de publikationer som blivit resultat av min och mina medarbetares forskning. Sedan gäller det att få sina artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. I vårt senaste projekt Föda Barn i Västernorrland rekryterade vi nära 3000 blivande föräldrar som vi följt från mitten av graviditeten tills barnets ettårsdag. Projektet har genererat mer än 30 vetenskapliga publikationer.

Några resultat som vi kommit fram till är:

Att föräldrar ofta är nöjda med vården, när de tillfrågas mer övergripande. Men vi har också identifierat otaliga förbättringsområden. Det gäller både det medicinska omhändertagandet och bemötandet.

Vi har funnit att förlossningsrädsla förekommer i lika stor utsträckning i Sverige och Australien. Vårt framtagna instrument visar att kring 30% av kvinnorna och 14% av männen var förlossningsrädda under graviditeten. De behandlingar som erbjuds idag, samtalsstöd eller kejsarsnitt botar inte förlossningsrädsla. Det gör däremot upplevelsen av kontroll och information samt stöd av barnmorska under förlossningen.

Omkring 6% av de blivande papporna och drygt 7 % av de blivande mammorna önskade en kejsarsnittsförlossning, när de tillfrågades under graviditeten. Förlossningsrädsla dominerade önskemålen och över 70% fick sina önskemål uppfyllda. Däremot garanterade inte ett kejsarsnitt en positiv förlossningsupplevelse.

Att få ett kejsarsnitt utan medicinsk indikation fördubblar kvinnans risker för stora blödningar och infektioner och risken för amningskomplikationer ökar sexfaldigt. Det nyfödda barnet påverkas också när kejsarsnitt görs utan medicinsk indikation, med en ökad förekomst av andningsproblem och lågt blodsocker. Vi kan alltså tydligt konstatera att Kejsarsnitt ska vara en nödutgång inte en genväg

Kvinnors självskattade fysiska och mentala hälsa påverkas negativt av graviditet och det första årets föräldraskap, men positivt av barnafödande. Blivande pappor har en bra hälsa under graviditet men även deras hälsa påverkas negativt under det första årets föräldraskap.

Vi har också visat att det i Västernorrland finns ett starkt intresse för alternativa vårdformer och särskilt när det gäller att ha kontinuitet med samma barnmorska genom hela vårdkedjan. Det är något man i internationella studier visat vara en billig och medicinskt säker vårdorm som kan sänka kejsarsnittsfrekvensen, minska behovet av tung smärtlindring och ge en mer positiv upplevelse.

Som universitetsanställd ska man inte bara ägna sig åt forskning och undervisning, vi har också något som kallas tredje uppgiften att föra ut våra forskningsresultat, både till vetenskapssamhället och till befolkningen i stort. Som forskande barnmorska finns det många användbara kanaler. Svenska barnmorskeförbundet har en medlemstidning som funnits sedan 1888, Jordemodern, där skriver vi om våra resultat, men läsekretsen är tämligen begränsad. Förbundet har också en vetenskaplig tidskrift Sexual and Reproductive Healthcare, många universitet och högskolor prenumererar på den så att den når ut till studenter och kollegor o andra intresserade. Jag har också en blogg fodabarnbloggen.se, berättar om mina studier.  Men det känns ibland som att jag talar för de redan frälsta. Vill man att forskningen verkligen göra skillnad så måste forskningsresultat nå ut till politiker och beslutsfattare i vården. Det är det svåra. Det jag försökt göra är att skriva ihop forskningsresultat från vårt Västernorrlandsprojekt som jag skickat ut till deltagare, politiker och chefer inom vården. Jag hoppas att den här skriften ska komma till nytta och göra skillnad.

För jag tror att forskare och beslutsfattare tillsammans kan forma framtidens vård och ge blivande och nyblivna föräldrar och deras barn en högkvalitativ vård baserat på deras behov och önskemål. Tillsammans kan vi göra skillnad!

 

Mer om rädsla och attityder

I mitt yrke har jag den stora förmånen att samarbeta med forskare i Australien. Professor Julie Pallant vid Melbourne University är en guru när det gäller statistik. Hon har fört oss in i faktoranalysens och klusteranalysens labyrinter. Tillsammans med Helen Haines, Chrisitne Rubertsson och Maddalena Cross med flera går vi nu vidare och lär oss mer. Helen Haines är barnmorska i en liten stad som heter Wangaratta i delstaten Victoria. Dessutom är hon inskriven doktorand vid Uppsala Universitet och planerar att disputera i januari 2013. Jag har den stora förmånen att vara hennes handledare. Här kommer en sammanfattning av två spännande artiklar om förlossningsrädsla och attityder.

Kvinnors attityder och uppfattningar om barnafödande och relation till önskemål om förlossningssätt- en jämförelse av kvinnor i Sverige och Australien

Andelen kejsarsnitt i Australien är dubbelt så hög som den i Sverige (30 % respektive 17 %). Bakgrunden till studien är att det är tämligen okänt hur kvinnor tänker kring barnafödande i länder med hög kejsarsnittsfrekvens jämfört med länder där normal förlossning är vanligare. I delarbetet ingår 386 kvinnor från ett område i Västernorrland och 123 kvinnor från ett område i norra delen av delstaten Victoria i Australien. Båda regionerna karaktäriseras av både stad och landsbygd och cirka 500 förlossningar sker vid sjukhusen i regionerna. Attityder till förlossningen mättes genom ett formulär omfattande 16 olika aspekter. Frågorna om attityder till förlossning har tidigare använts i en stor brittisk studie. Önskemål om förlossningssätt var kejsarsnitt eller vaginal förlossning.

Resultatet visade att kvinnorna i Sverige var mer benägna att hålla med om att de ville ha en så naturlig och smärtfri förlossning som möjligt, en förlossning som kunde minska riskerna för inkontinens, påverka det framtida samlivet och planera förlossningsdatum. Svenska kvinnor var också mer benägna att hålla med om påståendet ’att om en kvinna vill ha ett kejsarsnitt ska hon få det oavsett vad som händer’ och’ att föda barn är en naturlig process som inte bör störas i onödan’. De 16 attityderna kunde grupperas i fyra områden; Personlig påverkan av förlossningen, Förlossningen som en naturlig händelse, Valfrihet och Säkerhetstänkande. Kvinnor som önskade kejsarsnitt både i Sverige och i Australien höll i mindre grad med påståenden inom området Förlossningen som en naturlig händelse. Det är möjligt att vårdens organisation och utformning formar kvinnors attityder till födandet eftersom vi ser skillnader mellan länderna och fortsatt forskning är därför nödvändig för att undersöka vilken betydelse kvinnors attityder har och hur de formas.

 

 Betydelsen av kvinnors attityder och föreställningar i relation till förlossningssätt och förlossningsupplevelse – En klusteranalys av kvinnor i Australien och Sverige

 

För att få en djupare förståelse för vilken betydelse kvinnors attityder och uppfattningar har när det gäller förlossningsätt och förlossningsupplevelse byggdes den tidigare studiens (se ovan) resultat av faktoranalysens fyra grupper på. En klusteranalys gjordes där undergrupperna tillsammans med den tidigare framtagna skalan som mäter förlossningsrädsla (FOBS), sammanfördes. Syftet var att hitta ’profiler’ på kvinnor som senare kunde beskriva och förklara deras utfall och upplevelser. I studien ingår samma kvinnor som i den tidigare beskrivna studien.

 

I analysen utkristalliserades tre grupper av kvinnor: ’ Självbestämmarna’, ’Tar det som det kommer’ och ’De Räddhågade’. ’Självbestämmarna’ skattade högt på de attityder som hade att göra med faktorerna ’Personlig påverkan av förlossningen’,  ’Valfrihet’ och ’Säkerhetstänkande’ men skattade lågt på förlossningsrädsla. ’Tar det som det kommer’-gruppen skattade lågt på samtliga attitydskalor och även lågt när det gäller förlossningsrädsla. ’De Räddhågade’ skattade måttligt på ’Personlig påverkan av förlossningen’ och något förhöjd på ’Säkerhetstänkande’. De skattade högt på förlossningsrädsla och negativt på förlossningen som en naturlig process och valfrihet. Det som skilde grupperna åt var att ’Självbestämmarna’ innehöll fler lågutbildade kvinnor och de ’Räddhågade’ fler kvinnor med tidigare kejsarsnitt och tidigare negativ förlossningsupplevelse. ’Självbestämmarna’ hade fler planerade kejsarsnitt jämfört med ’Tar det som det kommer’-gruppen. Likaså hade ’De Räddhågade’ fler kejsarsnitt och mer ofta epiduralbedövning jämfört med ’Självbestämmarna’.

 Den här artikeln är en av de mest nedladdade i tidskriften BMC Pregnancy and Childbirth med drygt 1100 nedladdningar på knappt två månader.

Du som vill läsa mer kan söka följande artiklar:

 Haines H, Rubertsson, C, Pallant J, Hildingsson I. Women’s attitudes and beliefs of childbirth and association with birth preferences: A comparison of a Swedish and Australian sample in mid pregnancy. Midwifery 2011, Nov 16 (Epub ahead of print).

 Haines H, Rubertsson C, Pallant J, Hildingsson I. The influence of women’s fear, attitudes and beliefs of childbirth on mode and experience of birth. BMC Pregnancy and childbirth 2012; 12:55.

 

 

 

Kanada förlöser säten

NFOG (den nordiska sammanslutningen för obstetriker och gynekologer) hade konferens I Bergen I juni. Jag lyssnade på ett intressant föredrag av Andrew Kotaska från Kanada. Där har man ändat rutinerna kring sätesförlossningar.

Hannahstudien om handläggning av sätesförlossningar fick enorm genomslagskraft I början på 2000-talet då den fastställde att det var säkrare för sätesbarn att födas med kejsarsnitt än vaginal förlossningen. Över en natt ändrade många sjukhus sina rutiner.   Problemen med den studien var bland annat att ingen rutinmässig ultraljudsdatering gjorts, vilket innebär att barn med tillväxthämning inte identifierats korrekt. Dessa tillstånd är som bekant förenade med ökad dödlighet och sjuklighet. Ett annat problem var bristande övervakning under förlossningen, något som bara fungerade vid en tredjedel av födslarna. Det intressanta var att man inte fann några negativa långtidskonsekvenser när barnen följdes upp.

Hälften av de perinatala dödsfallen i studien var tillväxthämmade foster och barn födda efter utdragen förlossning. Bristande specialistkompetens vid sjukhusen var andra bidragande orsaker till det sämre utfallet bland sätesbarnen. Att inte längre erbjuda kvinnor att föda vaginalt innebär också en förlust av obstetrisk skicklighet. I vården kommer vi även fortsättningsvis att möta kvinnor i avancerat värkarbete och sätesbjudning. Att göra ett urakut kejsarsnitt i detta läge kan vara ödesdigert. Andrew Kotaska berättade om ett sånt fall, där en kvinna dött efter ett kejsarsnitt.

I Kanada har rutinerna kring sätesförlossningar ändrats, framför allt då man noterar den ökade mödramortaliteten vid kejsarsnitt. Nyare studier med bättre selektion och övervakning har också visat bra resultat. Därför erbjuds kvinnor vaginalförlossning. Strikta inklusionskriterier för att utesluta tillväxthämmade barn, god förlossningsprogress och fosterövervakning samt att använda kraft ovanifrån istället  för att manipulera sätet nerifrån. När jag gick min barnmorskeutbildning fick vi lära oss att verkligen ’sitta på händerna’ vid sätesförlossningar. Dessvärre är det inte ofta de senaste 25 åren som man fått möjlighet att verkligen göra det. Men de få sätesförlossningar jag fått vara med om har varit okomplicerade och händerna har varit där de skulle.

På konferensen diskuterades även den kliniska skickligheten och simuleringsträning exempelvis vid förlossning med sugklocka och stora rupturer (men det är intressant att så få ar läst cochranerapporten om varm handduk som enda evidens för att förebygga sfikterskador). Jag lyssnade även på ett mycket intressant symposium om förlossningsrädsla. Fick dock inget svar på om de åtgärder som görs i de nordiska länderna i form av stödjande samtal och förlossningsplanering har nån ’botande’ effekt. Jag upplevde även en viss selektion av litteratur hos föreläsarna. Det finns ny forskning, framför allt av barnmorskor, men föreläsarna hänvisade ofta till äldre studier av läkare.

 

 

 

 

 

Konferenstrött

Som forskande barnmorska ingår det i arbetet att åka på konferenser och presentera sin forskningsresultat eller vara moderator och leda seminarier. Men ibland blir det lite mycket, nu har jag varit på tre konferenser på en dryg vecka. Innan jag tar semester ska jag hinna med NFOG i Bergen också. Jag borde inte klaga, det är en stor förmån att få träffa kollegor och dela intressen, men det är också svårt att hinna smälta intrycken. Varför ska allt ske samtidigt?

Förra veckan COST seminarium i Göteborg. Det blev en intressant dag som började med att Soo Downe från England levererade ett key note föredrag, som alltid fullt av kloka tankar. Epigenetik togs upp som en viktig frågeställning. Tre föräldrar bidrog också med sin förlossningsupplevelser. Man blir rörd. Deras upplevelser berör, både de svåra och de fantastiska. Man bär berättelserna med sig längre än statistik! Seminariets budskap om att stärka den normala förlossningen kan vi alla ta till oss och bidra på olika sätt. Jag bidrog med att presentera resultat från nationella och regionala studier om föräldrars intresse för hemförlossning, ABC-vård och kontinuitet med samma barnmorska. Att tala inför kollegor är värmande och stärkande. En bra start på konferenslivet.

 Svenska Barnmorskeförbundets årliga konferens Reproduktiv hälsa präglades också av en god stämning, intressanta föreläsningar, kämparglöd och ett nyhetstänkande. Gamla och nya sanningar ifrågasattes. Rutinmässigt inkomst-CTG på friska kvinnor ifrågasattes starkt och det blev konsensus kring att det inte behövs. Men hur kommer det att tas emot på klinikerna?

Jag var moderator på ett seminarium om avnavling. för mig var det ett relativt nytt område, även om jag praktiskt tillämpat avnavling i mitt barnmorskearbete, men jag har också låtit bli att avnavla vid en så kallad Lotusfödsel.

Jag utbildades till barnmorska under tidigt 1980-tal och fick lära mig att vänta med avnavling tills dess pulsationerna i navelsträngen upphört. Nya rutiner som pH-provtagning på friska nyfödda (finns det evidens för att det ger bättre hälsa?) och nu på senare år samlandet av navelsträngsblod för stamcellsodling, har ändrat tidpunkten för avnavling. Men nog är det underligt att tidig avnavling kan förespråkas när den undanhållna blodmängden till ett nyfött barn motsvarar 2 liter hos en vuxen person.

Anar ugglor eller begravda hundar? Kan man tjäna pengar på det här? Eller är det bara av godhet föräldrar uppmanas? att donera navelsträngsblod till sjuka och behövande barn. Hur informeras de? Förstår alla informationen? Vad vet vi? Vem är det som donerar? Barnet? Vilken rättsäkerhet har det?  Föräldrarna är de som bestämmer. Etiska dilemman kan uppstå för barnmorskor, läkare och föräldrar. Det omvända brukar anföras när man diskuterar hemförlossning. Då anklagas ofta föräldrarna att inte tänka på barnets bästa.

Ja, hemförlossning präglade innehållet i veckans tredje konferens, Human rights in Childbirth som gick av stapeln i den Haag. Konferensen initierades av föräldrar. Ursprunget var en kvinna som stämt staten Ungern för att bryta mot lagen. Europadomstolen dömde till hennes fördel, men det har också inneburit att hemförlossning omgärdats med strikta regler i Ungern.

Alla var där. Ina May Gaskin inledningstalade, Soo Downe levererade åter igen ett lysande föredrag,  Barbara Katz Rotman, Peter Brocklehurst, Robbie Davis-Floyd, Michel Odent var där.  Ken o Barbie höll jag på att skriva, ni vet nog vilka jag menar. Många håller sig sakliga och det blev oftast en bra om än ibland vinklad debatt. MEN även i det här sammanhanget, när kvinnors val framhålls ibland på bekostnad av barnets måste debatten nyanseras. Vi måste förhålla oss till forskningsresultat och inte dras iväg känslomässigt, utan som några av föreläsarna framhöll, ha en bra kommunikation genom vårdkedjan. Annars kan ju faktiskt vikten av kvinnors fria val göra så att de istället väljer kejsarsnitt utan medicinsk indikation!

Jag blev så trött….