Årets barnmorskekonferens

Nästa vecka 24-25/5 går årets Barnmorskekonferens av stapeln i Göteborg. Jag ska vara moderator på ett seminarium om avnavling. Jag har väl personligen tagit till mig de nationella rekommendationer som säger att man inte behöver klampa navelsträngen även om man behöver ta blodprov från navelsträngen. Jag hade inte kommit i kontakt med avnavlingstidpunktens betydelse i så stor grad. När jag själv assisterat vid förlossning har jag alltid väntat tills pulsatioinerna upphört och i ett fall också assisterat vid en Lotusfödsel, då man lämnar navelsträng och moderkaka intakt tills de ramlar av spontant.

Inför förberedelserna för seminariet googlade jag på ämnet och fann ett antal blogginlägg från föräldrar som ofta ifrågasatte de rutiner som finns i vården. Vilken rätt har vi som vårdpersonal att bestämma tidpunkten för avnavling? Vi har sett ifrån välgjorda studier att tidpunkten har betydelse för barnets hälsa.

Min fundering är vilken information föräldrarna fått om avnavlingstidpunkten och de eventuella konsekvenser den kan ha? Finns det etiska aspekter som vi glömt väga in? Hoppas på ett intressant och givande seminarium som kan öka vår kunskap. Vi ses i Göteborg!

 

Hormoner och epigenetik

Under två veckor nu i mars hade jag förmånen att tillbringa tid tillsammans med doktorander och kollegor. Vi började vår resa i Sydney där vi medverkade vid PSANZ konferensen (Perinatal society of Australia and New Zeeland). Elva barnmorskor och en barnsjuksköterska delade utsikten över Harbor Bridge under en vecka. Veckan efter bodde vi i ett stort hus i Byron Bay där vi arbetade med våra projekt men också hade excellent undervisning av professor Julie Pallant, SPSS-gurun som lär ut statistik utan formler!

Något som gjorde ett starkt intryck var att få träffa Maralyn Foureur och Nicky Leap (båda professor i Australien) över en lunch. De var väldigt intresserade av svensk barnmorskeforskning och vi fann många gemensamma intressen. Maralyn Foureur är professor i Sydney och arbetar i ett projekt kallat EPIC där man fokuserar på epigenetik när det gäller kejsarsnitt och oxytocintillförsel. Hon var inbjuden talare vid konferensen. Jag försöker sammanfatta hennes föredrag  här även om det inte kan ge det full rättvisa.

Initieringen av EPIC projektet har sitt ursprung i HUGO (genstudien) där man konstaterat att nästan alla varelser har samma genetiska uppsättning och att människor inte skiljer sig från bananflugor. Man har också funderingar kring hur exempelvis nutrition, stress, droger och gifter påverkar våra gener.  Epigenetik översätts ofta med ’ovanför generna’.

Maralyn berättade om den lilla agoutimusen som har odlats fram så att den får ätstörningar, diabetes och cancer. Alla avkommor till agoutimusen är identiska som sin mamma och alla har den framodlade agoutigenen som ger den förutom samma fantastiska orangea päls, även samma karakteristika som sin mamma. För några år sedan kom några forskare på idén att experimentera med agoutimusen. Experimentet gick ut på att ge den gravida agoutimusen en kost bestående av sojaextrakt, folat och B12 och då kunde agoutigenen stängas av så att musungarna inte utvecklade fetma, diabetes och cancer. De blev helt normala trots att de fortfarande hade agoutigenen. Något hände med generna, de tystnade. Epigenetik kan sägas vara en länk mellan arv och miljö när det gäller vilka sjukdomar som utvecklas. Gener kan tystas eller förstärkas.

Maralyn berättar att det finns en del forskning runt graviditet, angående vilka förändring som sker med fostret under graviditeten, men det som händer under förlossningen är mindre studerat eftersom det anses vara en alltför kort period. Det är därför svårt att hitta någon forskning kring vad som sker under förlossningen, med det finns ett ökat intresse för detta. Epidemiologiska studier visar exempelvis att kejsarsnitt har visat samband med astma, allergi, en del cancer och autismspektrumsstörningar. En epigenetisk studie av Schlinzig och kollegor som analyserat navelsträngsblod fann DNA- mytilering i vita blodkroppar hos barn som fötts med elektivt kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning, efter 3-5 dagar hade det normaliserats något. Fenomenet stänger av eller tystar ner generna.  Om det har någon betydelse vet vi inte, men det är i alla fall en påvisbar skillnad. Förlossning är en stressfylld händelse, stressen medieras av de endogena nivåerna av oxytocin som utsöndras.

Oxytocin är som bekant ett neruroendokrint hormon som nyligen uppmärksammats epigenetiskt. Detta komplexa hormon påverkar beteende och olika kroppssystem, fungerar med olika feedbacksystem. Det påverkar alla områden av hjärnan, sänker stress, sparar energi, gör att man sover bättre, sänker blodtryck både på kort och lång sikt och främjar anknytning, kärlek och bindning. Men det är svårforskat, särskilt på människor.

Maralyn berättar också om präriesorkarna som är fulla av oxytocin, de håller sig alltid nära varandra. Både mamman och pappan tar hand om barnet och lever tillsammans hela livet. På dessa sorkar har forskare experimenterat med att injicera oxytocinantagonister  i hjärnan.  Resultaten visar att mammorna struntar i sina barn och sin partner efter tillsats av detta. Om läkemedlet slutar ges så återgår mamman till sitt omhändertagande beteende. Oxytocin är förstås höggradigt involverat under förlossning och placentaavgång, under amning, när vi har sex, massage och när vi äter. Anknytningsbeteende hos får visar att tackor knyter an till sitt lamm inom en timme efter förlossningen, men om de separeras knyter de inte an alls. Om man injicerar ocytocin i tackans hjärna kan de knyta an till vilket lamm som helst. Tackor som fått epidural knyter inte an till sitt lamm.

Maralyn tog oss vidare i hormonernas och genernas värld och hänvisade ofta till studier där svenska forskare medverkat. Oxytocin och colesystokinin påverkar anknytningsbeteende. När vi äter tillsammans med våra vänner producerar vi samma hormoner och knyter an till våra vänner. Forskning från Sverige har tidigare visat att oxytocin är ångestdämpande, ammade kvinnor är lugnare och effekten kan ses upp till sex månader.  Syntetiskt oxytocin är en av de vanligaste läkemedlen i modern förlossningsvård. Minst en studie har funnit att syntetiskt oxytocin  leder till en nedreglering av oxytocinreceptorerna om det använts under 8-10 timmar. Studier har också visat lägre nivåer av pulsoxytocin om man haft epidural, kejsarsnitt, kanske det finns epigenetisk aktivitet, men mycket återstår att ta reda på.

Avslutningen på Maralyns föredrag var riktigt skrämmande när hon visade på resultat från stora populationsbaserade epidemiologiska studier som visat samband mellan oxytocinreceptormytilering (avstängning av genen) och autism. Under förlossning är oxytocinsystmet känsligt. Det vi gör (och ger) under förlossningen kan ha epigenetiska konsekvenser.

Kanske dags att vi blir mer försiktiga? Kan det här vara en lika stor katastrof som neurosedynet på sin tid fast på ett annat plan? Avstängda människor, är det resultatet av modern förlossningsvård?

 

Studenternas funderingar

Som lärare för blivande barnmorskor får jag ofta ta del av den frustration studenterna hamnar i när de känner sig klämda mellan den ”idealvärld” vi framställer i utbildningen och hur vården bedrivs på förlossningsavdelningarna. Utbildningen ska bedrivas efter den evidens som finns, där vi exempelvis betonar vikten av stöd och närvaro, att  en normalförlossning främjas av ett försiktigt framfödande på kvinnas egna villkor. Vården ska också bedrivas evidensbaserat, men politisk styrning och PM som inte alltid tagit in samtliga aspekter av födandet kan begränsa barnmorskans möjligheter att bedriva en god vård. Att behandla alla på samma sätt är inte baserat på evidens. Snarare bör vi se det unika och ha ett individuellt vårdande som högsta mål. Att ständigt vara ifrågasatt för det man gjort, eller rättare sagt ‘inte gjort’, det vill säga, inte skyndat på förlossningarna, inte varit aktiv nog, det kan för många blivande kollegor vara en faktor som gör att man väljer bort barnmorskeyrket. Vilka är det som skapar den här stressade förlossningskulturen? Är det läkarna som förespråkar en aktiv obstetrik eller är det vi barnmorskor som faktiskt motarbetar vårt eget yrke och de grundläggande värderingar som finns in ”midwifery”?

Är det möjligt att det ser annorlunda ut i andra delar av världen? Finns det ställen där barnmorskor arbetar i linje med barnmorskefilosofin – with women? Handlar det om utbildning? Om kollegial fostran? Om underordning och makt?

Skulle det se annorlunda ut i Sverige om vi hade direktutbildning till barnmorska istället för att gå via sjuksköterskeutbildning? Vad skulle det innebära? Skulle vi få starkare och mer självständiga barnmorskor som för kvinnors/familjers talan istället för sjukhusets? Skulle det vara möjligt att ändra en vårdorganisation som sett likadan ut under decennier?

Men mitt i all frustration som jag själv och mina studenter upplever så gläds jag när jag ser de initiativ som kommer. Just nu verkar det finnas motivation och styrka och en vilja till förändring speciellt bland barnmorskor och födande kvinnor i Göteborgstrakten. Jag välkomnar sådana initiativ!

Varför är det på detta viset?

Det som vi vet är bra och ger en positiv förlossningsupplevelse som kontinuerlig närvaro och stöd under förlossningen eller småskaliga enheter med en tydlig vårdfilosofi, det ger vi inte, eller hindras från att utföra.

Det som vi däremot vet ger en negativ upplevelse av förlossningen som induktion, värkförstärkning, forcerade förlossningar, ryggläge, förlossning med sugklocka eller kejsarsnitt (när det inte är medicinskt befogat) det låter vi passera utan reflektion.

Då är det ju inte så konstigt att man alltmer börjar hänga ut barnmorskor i pressen! Nu behöver vi ta krafttag för att bevara vår profession! Jag tror det finns många som annars gärna vill ta över förlossningsvården!

 

Perinealskydd

Den senaste debatten i media angående perinealskydd har väckt starka känslor både bland barnmorskor, forskare och blivande/nyblivna föräldrar. Medias benägenhet att använda snyftreportage och tendensen att smutskasta svenska barnmorskor gör mig upprörd. Varför funderar man inte kring rutinerna i vården? Hur mycket syntetiskt oxytocin används i utdrivningsskedet? Hur ofta tillämpas forcerad krystning? Hur ofta börjar man krysta för tidigt? Varför är det så bråttom?

I den senaste Cocranereviewn (1) så visas att det som har bäst effekt för att förebygga stora bristningar är en varm handduk mot perineum. Det går ju att använda tillsammans med vilken fysiologisk förlossningsställning som helst. Läs bifogat dokument!

Insädaren i Svenska Dagbladet är också värdefull läsning. Om vi tänker efter vad vi gör och inte forcerar förlossningarna så kan vi nog också minska bristningar. Om en varm handduk hjälper bättre än ett finskt hårhänt handgrepp eller skånska tryckavlastande plastbitar så vet jag vad jag själv skulle föredra.

(1) Aasheim V, Nilsen ABV, Lukasse M, Reinar LM.Perineal techniques during the second stage of labour for reducing perineal trauma (Review) Cochrane Database of Systematic Reviews (Länk till PDF-version av studien) 12. Art. No.: CD006672. DOI: 10.1002/14651858.CD006672.pub2.

 

Nytt år

Tänker tillbaka på 2011 och de fantastiska barnmorskekonferenserna jag varit med på. Vår egen jubileumskonferens i maj var storslagen, ICM i Durban magnifik. Men den som gjorde starkast intryck var Normal Birth Conference i Grange-over-Sands. Den var något alldeles speciellt. Så många presentationer av riktigt bra forskning! En sådan härlig atmosfär kan nog bara skapas i det lilla formatet.

Kopplar detta faktum till den brittiska rapporten om säkerhet och trygghet vid barnmorskeledda mindre enheter. När ska vi få se dessa i Sverige?

En annan viktig händelse är förstås det alternativa nobelpriset till Ina May Gaskin. Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv medverka där.

Nu hoppas jag att under 2012 få mer fart i mitt bloggande, att jag har något att förmedla på den här sidan. Jag ska försöka bli bättre på att använda bilder, men det tar tid och kraft att fokusera när det finns så mycket som ska göras. Men jag hoppas att den här sidan ska utvecklas positivt under året och att fler går in och debatterar.

 

Förlossningsplats

Det händer mycket i förlossningsvärlden just nu. Det senaste jag skrev om handlade om kvinnors rätt att välja kejsarsnitt. Det som nu diskuteras är kvinnors rätt att välja förlossningsplats. Det har sitt ursprung i den stora brittiska prospektiva kohortstudien som omfattar mer än 64 000 kvinnor. Huvudresultatetn som publicerades i BMJ i fredags handlade om säkerhet för barnet vid förlossning hemma eller på en barnmorskeledd enhet.  I stora drag visade studien:

-Att det generellt är mycket säkert att föda barn 🙂

– Att  för ”lågrisk” kvinnor var förekomsten av negativa perinatala utfall (intrapartum dödfödsel, tidig neonatal död, neonatal encefalopati, mekoniumaspirationssyndromet, och specificerade födelseskador inklusive plexus brachialisskada)  låg (4,3 händelser per 1000 födslar).

-Att barnmorskeledda enheter verkar vara säkert för barnet och erbjuder fördelar för modern

-Att vid planerade födslar vid fristående barnmorskeledda enheter  fanns ingen signifikant skillnad i negativa perinatala utfall jämfört med planerade födslar på sjukhus
-Att kvinnor som planerade att föda barn på en barnmorskeledd enhet hade signifikant färre ingripanden, bland annat betydligt färre akuta kejsarsnitt, och mer ”normala födslar” än kvinnor som planerade förlossning på sjukhus

 -Att för omföderskor är hemförlossning och förlossning vid barnmorskeledda enheter säkert för barnet och erbjuder fördelar för modern

-Att för omföderskor fanns inga signifikanta skillnader i negativa perinatala utfall mellan planerade hemförlossningar eller barnmorskeledda förlossningsenheter jämfört med förlossningar som planerade sjukhusförlossningar och minskade oddsen för akut kejsarsnitt, instrumentell förlossning och klipp

 -Att för kvinnor som föder sitt första barn kan en planerad hemförlossning öka risken för barnet

 -Att bland förstföderskor fanns det 9,3 negativa perinatala utfall per 1000 planerade hemförlossningar jämfört med 5,3 per 1000 födslar för planerade sjukhusförlossningar och detta fynd var statistiskt signifikant.

-Att bland kvinnor som väntade sitt första barn var det är en ganska hög sannolikhet  att behöva flyttas över från hemmet  till sjukhus  under eller strax efter födseln (45%). För omföderskor var överflyttningsandelen cirka 10%.

Det är intressant med dessa siffor som stärker de flesta tidigare studier om exempelvis hemförlossning. I Sverige finns det få barnmorskeledda enheter och hemförlossning är inte alltid rumsrent att diskutera. Hur kan det komma sig att man i England har dessa resultat? Beror det på att utbudet finns? Beror det på att det finns bättre barnmorskor i England? Beror det på friskare kvinnor? Mindre styrning av läkare?

Men varför kan vi inte ha den här diskussionen och de här vårdformerna i Sverige? Det borde rimligtvis bli billigare. En ekonomisk kartläggning görs också i den engelska studien som du kan länka vidare till. Vem för debatten i Sverige? Vem äger frågan?

 

 

Kejsarsnitt-ska kvinnor få välja?

Just nu pågår en livlig debatt bland barnmorskor på nätet. Det som upprör just idag är det förslag till nya riktlinjer i UK angående kejsarsnitt. Att kvinnor ska få välja själva. Detta har blåsts upp riktigt stort i media : http://news.sky.com/home/uk-news/article/16099301
Här finns ursprunget till upprördheten. Riskerna för komplikationer bedöms med nuvarande operationsteknik vara små, trots att många studier visar på motsatsen, exempelvis denna:

Cardwell CR, Stene LC, Joner G et al.: Caesarean Section is associated with an increased Risk of Childhood-onset type 1 Diabetes mellitus: A Meta-analysis of observational Studies. Diabetologica. 2008; 51:726-735 Thavagnanam S, Fleming J, Bromley A, Shields MD, Cardwell SR: A Meta-analysis of the Association between Caesarean section and Childhood asthma. Clinical and Experimental Allergy. 2007; 38:629-633

Även om annan forskning visar att det skulle röra sig om få kvinnor som faktiskt skulle önska kejsarsnitt, exempelvis McCourt C, Beake S, Weaver J, Gamble J, Creedy D (2007) Elective Caesarean Section and Decision Making. A critical review of the literature. Birth, 34:1 March 2007 pp 65-79 så kvarstår det faktum att media blåser upp detta. I Australiensisk nyhetspress kom det nyligen ut information om att dr Stephen Robson startar en randomiserad studie där friska kvinnor med normal graviditet lottas till antingen planerat kejsarsntitt eller vaginal förlossning. Hur resonerar man etiskt här? Är det försvarbart att utsätta kvinnor och barn för större risker?

De nya tänkta riktlinjerna går emot tidigare rekommendationer exempelvis från FIGO (internationella förbundet för förlossningsläkare) och ICM (Internationella barnmorskeförbundet) som stadgar att “it is unethical to perform a CS without a medical reason because of inadequate evidence to support a net benefit”.

Det finns vissa inlägg i debatten som påpekar att kejsarnsitt är en kostnadsfråga och att rekommendationerna skulle gälla enbart kvinnor med stark förlossningsrädsla. Det är en otroligt tråkig utveckling när vi äntligen i Sverige kommit ut med nationella riktlinjer om kejsarsnitt utan medicinsk indikation och när vi nu med svensk forskning kan visa att:

1. Riskerna för komplikationer för mor och barn ökar vid kejsarsnitt utan medicinsk indikation

2. Kejsarsnitt är ingen lösning för förlossningsrädsla, men det som hjälper kvinnor att bli ‘botade’ från förlossningsrädsla är en positiv förlossningsupplevelse som man bland annat får genom upplevelse av kontroll och information om förlossningens progress. En barnmorska kan göra skillnad!

3. Men att mer forskning behövs om bästa sätt att hjälpa kvinnor med förlossnignsrädsla eftersom samtalsstöd, så kallad Auroraverksamhet eller liknande, bedrivs på olika sätt i landet och därför ibland ger skenet av att ha samband med ökat antal kejsarsnitt.

 

En långtidsuppföljning av kvinnor med förlossningsrädsla – botad eller inte botad?

 Vid nästan alla kvinnokliniker i Sverige erbjuds kvinnor med förlossningsrädsla samtalsstöd med specialintresserade/utbildade barnmorskor, förlossningsläkare eller psykologer. Ofta kallas dess samtalsmottagningar Aurora, Juno, Klara eller liknande namn. Vissa kliniker kräver att kvinnor som önskar kejsarsnitt, utan att det finns någon medicinsk indikation för en sådan operation, måste remitteras till en sådan mottagning för samtal innan de får tid för samtal med förlossningsläkare. Tidigare studier har visat att det är mer vanligt att kvinnor som gått i så kallad Auroraverksamhet oftare blir förlösta med kejsarsnitt1. En norsk studie2 visade att samtalsstödet för förlossningsrädda kvinnor kan ges på olika sätt, antingen som en följsamhet till kvinnans önskemål eller på ett sätt som mer syftade till att stärka och stödja kvinnans inneboende resurser och ge verktyg för att klara av en vaginal förlossning. Eftersom man vet att det finns ökade hälsorisker för mor och barn finns det en önskan om att minimera onödiga operationer, det vill säga då medicinska indikationer saknas. Nationella riktlinjer i frågan om hur, varför och på vilket sätt kvinnors kejsarsnittsönskemål ska bemötas har nyligen publicerats3.

 En ytterligare studie inom ämnet kommer snart att finnas tillgänglig4. Där har 697 kvinnors upplevelser av förlossningsrädsla studerats. Vi ville dels studera vad som händer med förlossningsrädsla över tid,  dels studera om det fanns skillnader mellan kvinnor som blev ’botade’ från sin förlossningsrädsla och de som inte blev det. Det går förstås inte att säkerställa att kvinnor blev botade från sin rädsla, men uttrycket används i den här studien. Att bli ”botad” från förlossningsrädsla definierades som att rapportera förlossningsrädsla under graviditeten men inte ett år efter förlossningen. De ”obotade” rapporterade förlossningsrädsla både under graviditeten och efter ett år. 

Data samlades in i mitten och slutet av graviditeten, två månader och ett år efter barnets födelse. Resultatet visade en statistiskt säkerställd ökning av förekomst av förlossningsrädsla över tid, från 12.4% i mitten av graviditeten till 15.1% ett år efter förlossningen. Totalt 135 kvinnor identifierades som förlossningsrädda vid någon tidpunkt under graviditeten. Av dessa hamnade 80 (59.3%) i gruppen ”botade”, 55 (40.7%) förblev ”obotade”. Tjugosju kvinnor (3.5%) rapporterade rädsla vid samtliga tre mättillfällen. Majoriteten, 562 kvinnor hade ingen förlossningsrädsla.

 Det fanns inga bakgrundskillnader mellan kvinnor som blev ”botade” och de som inte blev det. Inte heller fanns det några skillnader i samtalsstöd, förlossningsönskemål eller förlossningssätt. Kvinnorna som blev ”botade” från förlossningsrädsla hade något snabbare förlossningsförlopp, upplevde smärtan mer positivt, men det fanns ingen skillnad i epiduralfrekvens mellan grupperna. De ”botade” hade en mer positiv förlossningsupplevelse, både vid två månader och ett år efter förlossningen och de önskade föda vaginalt vid eventuell nästkommande förlossning. De faktorer som hade samband med att bli ”botad” var upplevelse av kontroll under förlossningen samt att ha fått tillräcklig information om förlossningens förlopp.

 Studien visar att kvinnor kan ”botas” från sin förlossningsrädsla genom att få en bättre förlossningsupplevelse, känna mer kontroll och få information om vad som händer. Samtalsstöd som ges i Auroraverksamhet eller liknande verkar inte bota förlossningsrädsla. Inte heller att få ett planerat kejsarsnitt. Det är kanske dags att vi ser över vilken vård vi erbjuder till kvinnor med förlossningsrädsla. Nya tekniker och arbetssätt, exempelvis med mer fokus på att stärka och stödja kvinnor skulle kunna vara ett sätt. Kontinuitet med samma barnmorska ett annat sätt. Nya krafter behövs och idéer behövs för att hjälpa kvinnor med förlossningsrädsla.

  Referenser 

 1Waldenström, U., Hildingsson, I., & Ryding, E-L. (2006). Antenatal fear of childbirth and its        association with subsequent caesarean section and experience of childbirth.   British Journal of Obstetrics and Gynaecology, 113, 638-646.

 2 Halvorsen, L., Nerum, H., Sörlie, T., & Öian, P. (2010).  Does counsellor’s attitude influence        change in a request for a caesarean in women with fear of birth? Midwifery, 26,             45-52.

 3http://www.skl.se/vi_arbetar_med/halsaochvard/kvalitetsutveckling/medicinskaindikationer/medink_rapporter

 4 Hildingsson I, Nilsson C, Karlström A, Lundgren I. A Longitudinal Survey of Childbirth-related Fear and Associated Factors Journal of  Obstetric Gynecological and Neonatal Nursing (in press)

 

 

 

 

 

 

 

Förlossningsrädsla-vad betyder mest?

Vilket är viktigast- förlosningsupplevelsen eller förlossningssättet för att utveckla förlossningsrädsla?

I en studie av Christina Nilsson och medarbetare  studerades förekomst av förlossningsrädsla två månader och ett år efter förlossningen och eventuella samband med förlossningsupplevelse och förlossningssätt. Kvinnor som tidigare fött barn och rapporterade förlossningsrädsla hade oftare en negativ förlossningsupplevelse eller en tidigare förlossning som avslutats med akut kejsarsnitt med sig i bagaget, men förlossningsupplevelsen hade starkast samband med förlossningsrädsla. Två månader efter förlossningen fanns ingen skillnad mellan först-och omföderskor när det gällde förekomst av förlossningsrädsla, men i gruppen som var förlossningsrädda ett år efter barnets födelse fanns fler kvinnor som ett år tidigare fött sitt första barn. Jämfört med en normal vaginal förlossning så hade varje annat förlossningssätt samband med förlossningsrädsla efter ett år. Kvinnor som ett år efter förlossningen rapporterade förlossningsrädsla var också oftare rädda under graviditeten.  Den starkaste faktorn som kunde förklara kvarvarande förlossningsrädsla efter ett år var en negativ förlossningsupplevelse ett år tidigare. Det starka inflytandet av en negativ förlossningsupplevelse verkar ’följa med’ kvinnorna upp till ett år efter förlossningen och hur kvinnorna upplever sin förlossning är mer betydelsefullt än förlossningssättet. För att undvika negativa förlossningsupplevelser och förlossningsrädsla är det viktigt att tillfråga kvinnor under graviditeten om deras tidigare upplevelser och hur de känner inför den kommande förlossningen. Till hjälp kan ett enkelt instrument användas för att sortera ut de kvinnor som behöver extra stöd för att komma tillrätta med sin rädsla. Fokus bör kanske flyttas till aspekter som främjar en positiv förlossningsupplevelse. Tidigare forskning har visat att stöd från barnmorska och relationen mellan kvinnan/paret och barnmorskan är viktiga aspekter för att få en positiv förlossningsupplevelse.

 

Läs mer: Nilsson C, Lundgren I, Karlström A, Hildingsson I. Self reported fear of childbirth and its association with women’s birth experience and mode of delivery: A longitudinal population-based study. Women & Birth 2011 doi: 10.1016/j.wombi.011.06.001

 Förlossningsrädsla diskuteras även i dagspress i Australien idag och de hänvisar till en svensk studie av Gunilla Sydsjö och medarbetare:

Child birth fear leads to surgery, study says PETER JEAN, HEALTH REPORTER

24 Sep, 2011 12:00 AM

Women who suffer from an excessive fear of childbirth are at increased risk of having their babies delivered by elective or emergency caesarean sections, even if they have undergone psychological counselling, a new study shows. The Swedish research may help to explain why caesarean rates have been increasing in western over recent years.

Researchers from the University Hospital in Linkoping, Sweden, analysed the antenatal and delivery records of 353 women who were referred to a unit for psychosocial obstetrics and gynaecology because of a fear of childbirth and 579 women without fear of childbirth.

The women who were afraid of childbirth were more likely to be have labour induced and more likely to request elective caesarean deliveries.Women with fear of childbirth who were scheduled for vaginal delivery also had an increased probability of undergoing an emergency caesarean.

The researchers, led by Professor Gunilla Sydsjo, said their findings suggested that anxiety and a woman’s demand for a caesarean section during labour may have contributed to the elevated rate of emergency c-sections. Women with fear of childbirth were also more likely to have their deliveries induced, which increased the chance of a caesarean being performed.

”There were no differences in the rate of vaginal or elective caesarean deliveries related to caregiver ie, midwife, obstetrician, or psychotherapist/psychologist nor number of consultations or treatment sessions at the unit for psychosocial obstetrics and gynaecology,” the authors wrote in a journal of the Nordic Federation of Societies of Obstetrics and Gynaecology.

In 2009-10, almost a quarter of babies born in ACT public hospitals were delivered by caesarean.